När det knackar på dörren betyder det att sonen redan backat ner på gatan, öppnat mitt garage, lastat min hoj, mina skydd och min verktygslåda. Nu hoppas han på att hans gamle far åtminstone bryggt en kopp kaffe, men det är också det enda motkrav han har.
När man har det så väl förspänt, inte bara skjuts till banan utan också prylarna lastade känns det onekligen lite lirigt. Om sedan den gode sonen jobbar på ett ställe som heter nått med fabriken och lastar i en gigantisk tjänstesläpa dragen av en skåpbil med reklam för nämnda snickerifabrik bör man väl kunna kalla sig fabriksförare?
För övrigt var det riktigt kul på crossbanan igår, första turen i år som var "på riktigt" och inte nått halvfjussigt försök att på en inte riktigt preppad cykel komma igång efter vinterdvalan.
Nya cykeln jag gav mig själv i julklapp o sedan plockat ihop under trivsamma garagekvällar visade sig, efter några mindre justeringar, inte bara fungera alldeles förträffligt utan också vara en hoj jag kan lära mig att älska. Ett chassie stadigt, snällt och väl anpassat för mig samt en motorkaraktär betydligt mer lik en tändkula än en röjsåg, också det väl avpassat för mig.
Ödmjukt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar