VFR 750

Det finns vissa modeller av motorcyklar som är riktigt kassa om man skrotare av motorcyklar till proffesionen. Bland de allra sämsta är VFR 750 1986 och framåt. Skiten går aldrig sönder förutom plast och lack som fallerar, som inte det är nog körs de oftast av förnuftiga motorcyklister som inte har den goda smaken att plocka sönder sin pärla i tid och otid. Det är alltså en i min värld kass modell som på sin höjd bränner någon regulator då och då, men det gör ju nästan alla hojar.
En sak som är bra är att det är en snabb hoj fast på ett lite konstigt sätt, V4-motorn känns hur slö som helst men det går fort ändå, man blir liksom överaskad när hastighetsmätaren granskas. På Spinnin`Wheel har det stått en VFR 750 86-87 i ett år som inte en pinal har sålts ifrån, vi har fått den av en annan skrot som inte ville se den längre. Saknade delar, plast och CDI när den kom och förutsättningar för kommers på den är små.
Vi startade upp den idag och den gick bra efter förgasarrengöring. Vi kommer byta gaffel och framhjul som vi tar från Yamaha FZR 600, bakhjul kommer nog hittas på Suzukihyllan, detta kommer ge bra bromsar och 17 tum fram och bak. Kåpa ska vi hitta och kuts likaså. Det som inte alls finns är ett bra avgassystem så om du vet av en fräsig pipa till en VFR hör av dig. Yosef har redan kopplat ett nytt elsystem som bara innehåller det nödvändigaste, elstart och generator ska bort, bakram ska rensas, ny varvräknare har provats och en nyare modell av bakstötdämpare ska rotas fram. Detta kommer förhoppningsvis ge en relativt kapabel och lätt racehoj som är pålitligare än tåget, nu verkar ju inte tåg vara pålitligt men ni klykar vad som menas. Denna är inte något som jag själv har tänkt åka på så om du känner dig manad att skaffa dig en Formula 80-87 racer för en billig peng tycker jag att du ska höra av dig.
Som extra info så är Kawasaki Z400-500-550 den sämsta hojen som gjorts, där går inte ens regulatorn sönder.